En regnig sensommardag träffar vi tre av medlemmarna i den nya gruppen. De heter Veronica, Caroline och Elin och förutom att de är i nästan samma ålder – mellan 36 och 46 år – har de flera andra saker gemensamt. Sammanlagt har de åtta barn i åldrarna 5 till 17 år och de fick sina cancerdiagnoser ungefär samtidigt, för cirka ett år sedan.
Initiativet till att starta en stödgrupp för föräldrar togs av Veronica, som är 45 år och har delad vårdnad om två barn, 11 och 13 år gamla.
– När jag var relativt nyseparerad fick jag diagnosen bröstcancer. Jag funderade på hur jag skulle berätta det för mina barn utan att oroa dem för mycket i förväg. I samråd med mitt ex bestämde jag mig för att informera barnen först några dagar före operationen, berättar hon. De reagerade lite olika på cancerbeskedet. En sak som var viktig för dem var att allt ändå skulle vara lite som vanligt.
Under den här tiden fick hon stor hjälp av sin mamma men hon fick inget erbjudande om stöd av sjukvården när det gällde barnens upplevelse.
– Den medicinska behandlingen var väldigt bra och jag fick så småningom kontakt med en kurator men jag kände att det saknades något, att man var ganska ensam i den här situationen som cancersjuk förälder. Det finns stöd för cancersjuka barn men jag kunde inte hitta något för föräldrar med cancer eller stöd för barn till cancersjuka, fortsätter hon och berättar att hon fick idén till en föräldragrupp när hon deltog i en aktivitet på Kraftens hus i våras.
– Jag är en engagerad person och jag kände en vilja att göra något bra av det jag själv hade upplevt. Barn kan fara väldigt illa vid föräldrars sjukdom, det behövs verktyg för att vi som föräldrar ska kunna hantera detta.
Det dröjde inte länge förrän Veronica hade hittat flera föräldrar i samma situation på Kraftens hus. Idag ingår omkring 20 personer i gruppen som har haft fem träffar hittills.
Caroline, 36 årig mamma till två barn 5 och 7 år gamla, var en av de första att gå med.
– Jag berättade för mina barn direkt när jag fick beskedet att jag hade bröstcancer. Den yngsta var för liten för att förstå men min son var orolig och frågade mycket om döden. När jag under ett besök i vården tog upp frågan om hur jag skulle hantera barnen under min behandling minns jag att en sköterska mer eller mindre slängde till mig en bok och sade ”här kan du läsa lite om hur man kan göra med barnen”, berättar Caroline, som säger att hon har fått stor hjälp av att vara med i gruppen.
– Man bär ju på en stark oro hela tiden, något man som cancerpatient får lära sig att leva med. Eftersom vi har så mycket gemensamt I vår grupp kan vi skratta och gråta ihop. Man behöver inte längre känna sig helt ensam i det kaos det innebär att få en cancersjukdom som småbarnsförälder.
Elin är 46 år och mamma till fyra barn mellan 7 och 17 år. Förra året fick hon en ovanlig form av livmodercancer.
– Jag valde att berätta om min sjukdom för ett barn i taget. De reagerade alla på olika sätt, säger hon och tillägger att hon till skillnad från Veronica och Caroline visserligen fick kuratorstöd tidigt i sjukdomsprocessen men inga specifika råd om hur man ska agera gentemot sina barn som cancersjuk.
– Det var min syster som hittade Kraftens hus på nätet när hon ville hjälpa mig att hitta stöd och det är jag verkligen glad för idag. Den starka gemenskapen i den här gruppen ger mig så mycket energi. Här pratar vi om djupa, viktiga saker direkt.
Den nystartade föräldragruppen har även väckt intresse hos en forskare som planerar att följa gruppens arbete och man kommer eventuellt att söka pengar från Skandias ”Idéer för livet”-fond för fortsatt verksamhet med riktade aktiviteter till barn som har haft eller har föräldrar med cancer.
– Vi har även planer på att låta våra barn träffas så småningom. De kan behöva se att de inte är ensamma om att ha cancersjuka mammor och kan kanske ha glädje av att utbyta erfarenheter, säger Veronica och tillägger att de alla känner stor tacksamhet över att gruppen får ha sina träffar i Kraftens hus.
Alla som har fått en cancerdiagnos och har omyndiga barn är välkomna att delta på träffarna.
Text och bild: Evelyn Pesikan