När cancerbeskedet kom 2013 väcktes en svårbeskrivlig ensamhet och ett behov av en plats att bara få vara på. Här berättar vår tidigare ordförande om resan från det egna beskedet till att vara med och bygga upp Kraftens hus – och varför en enkel kopp kaffe kan bära så mycket kraft.
Jag minns fortfarande känslan när livet plötsligt stannade upp. Året var 2013 och jag hade fått beskedet att jag hade lungcancer. Mitt i rädslan, alla frågor och ovissheten om framtiden fanns en ensamhet som är svår att beskriva. Även när man har människor omkring sig kan man känna sig väldigt ensam i sin sjukdom.
Jag hade behövt en plats där jag bara fick vara jag. Där någon förstod utan att jag behövde förklara. När arbetet med Kraftens Hus i Sjuhärad började 2016 fick jag förmånen att vara med från början. Jag ville bidra till att skapa just den mötesplats som jag själv hade saknat.
Jag har fått följa resan från idé till verklighet och haft förtroendet att vara ordförande i Sjuhärad och styrelseledamot i Kraftens Hus Sverige. Men det jag bär med mig allra starkast är människorna och alla möten. Samtalen, skratten, tårarna och känslan av att bli förstådd utan att behöva förklara allt.
För ibland är det just över en kopp kaffe eller te som de viktigaste samtalen uppstår. Där får vi vara oss själva, med vår oro, vår glädje och vårt hopp. För mig är en kopp kraft så mycket mer än kaffe. Det handlar om gemenskap, omtanke och att ingen ska behöva känna sig ensam.
Mina uppdrag är avslutade, men mitt hjärta kommer alltid att finnas kvar i Kraftens Hus. För ibland är den största kraften vi kan få en annan människa.
Tack för att du hjälper oss att hålla gemenskapen levande.
